Recension: Maria Ernestam: Kleopatras kam

Kleopatras kam är en deckare. Typ.
Eller kanske mera en mycket typisk samtidsföreteelse; en roman som innehåller litet av varje. Existentiella kriser, traumatiska personliga historier och sådant som jag uppfattar är gångbart i 2000-talets Sverige.

Boken handlar om tre vänner; Mari, som just blivit av med sitt jobb, Anna som äger och driver ett café, och Fredrik som man inte riktigt får klart för sig vad han har för bakgrund. Tillsammans skapar de företaget "Kleopatras kan" vars syfte är att hjälpa människor med allt från bokföring till heminredning.

Tämligen snart får de emellertid helt andra uppdrag; att ta människor av daga. Först en odräglig man, som plågat sin hustru och sina barn i långliga tider, sedan en gammal kvinna som ligger i koma, och vars man lovat att ända hennes dagar utifall att hon skulle bli en "grönsak". Och sedan den alkoholiserade mannen som varaktigt handikappat en mans dotter.
Naturligtvis erhåller de en massa pengar för dessa tjänster.

Och alla utom Fredrik fullföljer uppdragen. Fredrik väjer i sista stund och kör ihjäl sig själv på kuppen.
Anna & Mari avbryter sitt samarbete kring "Kleopatras kam" och söker sig tillbaka till sina respektive tidigare liv.

Ja, vad ska jag säga? Denna roman innehåller nog litet för alla, trauman, tvetydig sexuell identitet, självrannsakan och uppgörelser.
Just därför kan jag inte riktigt smälta historien som helhet - den är helt enkelt för mycket. För mycket av ALLT.

Men den är lättläst (stora bokstäver) och inte så stötande att jag behövde lägga den ifrån mig. Men fortfarande är det så att två av bokens huvudpersoner faktiskt mördar. Utan några som helst andra konsekvenser än att de förrikar sig därmed.

Så; till sist - VAD vill Maria Ernestam ha sagt med denna roman? Om något? Eller den kanske bara är ämnad som ren förströelse?
Men även om så vore så har denna läsare stora problem med den implicita moralen.

Recension: Gregory David Roberts: Shantaram

GD Roberts har skrivit en - till stora delar? - självbiografisk roman om sin tid i 1980-talets Bombay (Mombai): Shantaram.

Roberts anländer i bokens början till Bombay, han har flytt från ett av Australiens bäst bevakade fängelser där han avtjänade straff för väpnade rån.

Större delen av boken utspelar sig i Bombay, en stad som Roberts tar till sitt hjärta. Och vice versa. Han tillbringar större delen av 80-talet där och lever ett mångfacetterat liv. I början bosätter han sig i slummen där hans australiska första-hjälpen-paket kommer till stor nytta. Inom kort har han etablerat sig som en slags "barfotadoktor" i denna slum.

Han erhåller medicin och får hjälp av utbildade läkare - både dessa ting sker med hjälp av en av stadens lokala maffior.

Roberts liv och äventyr i Bombay är en riktig skröna, men stora delar är säkert sanna. Efter sin sejour i slummen blir han en mafioso inom en av stadens olika maffialiknande grupperingar. Här sysslar han med passförfalskningar, kreditkortditon och svart penningväxling. Just denna grupp skyr handel med tung narkotika och även så sexhandeln.

Men Robert är inte bara vilken kriminell utlänning som helst; han lär sig - förutom hindi - även den lokala dialekten, vilket gör att han respekteras i många av samhällets lager.

Boken förmedlar Bombay ur flera vinklar och så även - i förlängningen - Indien.
Och vad Indien är för Roberts, och det som attraherar honom mest, är att Indien är HJÄRTA!!

Hela samhället har en rent känslomässig grund; då Roberts blir angiven och hamnar i fängelse (och får utstå förfärande behandling) får vistelsen där ändock ett slut då fängelsedirektionen hört sig för om honom och konstaterat att han är en man med hjärta.

Shantaram är det namn han får av sin vän Prabakers mor i den by där vännen föddes och där föräldrarna fortfarande bor. Namnet betyder "en fredens man" på marahti.

Boken är på drygt 900 sidor, och huvuddelen av dessa är god läsning. Dock tror jag den hade tjänat på att kortas av något, avsnittet där Roberts följer med till Afghanistan för att slåss mot ryssarna känns litet "off". Likaledes känns en kärlekshistoria mellan huvudpersonen och en amerikanska lätt överflödigt.

Men den gav mig lukterna, smakerna och ljuden av Bombay under 80-talet. Bra så!

Recension: Denise Mina: Vargtimmen

Vargtimmen är Minas andra bok om den unga journalisten Paddy Meehan och hennes talang som ställföreträdande detektiv.
I likhet med den föregående boken Blodsarv, utspelar sig även denna bok i Glasgow.

Själva intrigen är inte särskilt upphetsande; men det är något i Minas böcker som är fängslande och äkta. Glasgowmiljön - och då framförallt den som inte tillhör samhällets övre skikt, är väl fångad. Likaså får man en god bild av Paddys sociala omgivning.

Jag läste boken med nöje.

Och om den lämnar något definitivt bestående minne så är det vådan av att missbruka kokain. Jag har sällan eller aldrig läst en sådan förfärande beskrivning av dess effekter!

Skadad hund

I mellandagarna lyckades min ryska vinthund vrida armbågen ur led. Obra. Direkt till Bagarmossens djursjukhus, röntgen, blodprov & inläggning över natten.
Hunden hämtades dagen därpå - vederbörligen bandagerad.

Så nu är situationen den att hemmet huserar en justerad hund, en dräktig katt + en frisk tvåbent kvinna och två helt friska och icke-dräktiga katter.

Inget problem i sig; om det inte vore för att alla ska ligga i sängen. Och att jag är för blödig att neka dem. Det blir trångt i en 120cm säng!

Men det går att sova som ett hakkors. Åtminstone nästan.

Hillary & Elektra

Clinton tog hem New Hampshire - jag blev förvånad, jag trodde verkligen att Obama skulle göra det. Men kul att hon lyckades, vi får se om det håller ända fram.

Annars har veckan fokuserat på en annan kvinna: Simone de Beauvoir - SvT har sänt sammanlagt tre drygt timslånga dramatiseringar av hennes och Jean-Paul Sartres (delvis) gemensamma liv. TV då det är som bäst. Och fantastiskt att ett sådant liv var möjligt. Då - men kanske inte idag?

Elektra är min yngsta katt, nu väldigt dräktig. Nedkomsten är beräknad till på fredag. Hela familjen, förutom jag, Borzoien Ruska och de övriga Burmakatterna Anouk och Deborah, väntar med spänning på ungarnas ankomst.