Till essäns lov!
Vad är en essä och varför är den lovvärd?
En essä (från franskans Essay – som betyder försök, men också prov och prövning) är vanligtvis en inte alltför lång artikel som oftast behandlar något ämne som vi brukar anse som lärt. Dock kräver inte essän någon omfattande notapparar eller total vetenskaplig akribi. Utrymmet för lite mer vågade spekulationer har en naturlig plats i essän och det är som gör en essä så rolig att läsa; författaren av densamma bidrar med egna kommentarer och reflektioner.
Efter att ha läst en essä skall läsaren – när det är som bäst – ha fått litet intellektuellt tuggmotstånd, samtidigt som ett och annat fakta kommit med på köpet.
Den som myntade själva begreppet essay var den franske renässansmannen, författaren och filosofen Michel de Montaigne (1533-92), och vad vore då lämpligare än att fortsätta med en essä kring honom och hans skrivande?
Michel de Montaigne var ett sant barn av den franska humanismen, eller renässansen. Fastän född och uppvuxen i Frankrike var hans första talade språk latinet!
I likhet med fadern inledde han, efter sina studier, en karriär inom den dåvarande förvaltningens domstolar, han tjänstgjorde som rådman inom en av de åtta regiondomstolar som tillsammans utgjorde Parlement de France, dvs. landets högsta juridiska instans.
I slutet av 1550-talet träffar Montaigne den några år äldre Etienne de la Boétie och den då inledda vänskapen mellan de bägge männen kom att få en helt avgörande betydelse för Montaignes fortsatta liv och verk.
De la Boétie avlider 1563 och Montaignes far fem år därefter. Fadern lämnade godset i arv till sonen, som ett par år efter det sålde sitt ämbete (ja, så gick det till på den tiden) och drog sig tillbaka till det för att författa sitt livsverk.
Vad var skälet till att Montaigne började skriva essäer och samtidigt också helt förnya dåtidens litterära stil?
Enligt hans egen utsago var vännen de la Boéties död en helt avgörande orsak – under många år hade de bägge vännerna diskuterat det mesta mellan himmel och jord; Montaigne saknade sin vän och deras förhållande och ville att essäerna – i viss mån – skulle ersätta vännen som samtalspartner – läsaren blir hans nya samtalspartner.
Och han skriver också om vännen, bl.a. i essän Om vänskapen (bok 1:28). Läs och njut av följande: ”….banade alltså väg för denna vänskap som vi odlade tillsammans så länge det var Guds vilja – en vänskap så helgjuten och fullkomlig att man säkert aldrig kan läsa om något liknande; mellan män idag finns det inte tillstymmelse till något sådant. Det krävs så många sammanträffanden för att en sådan vänskap skall kunna byggas – om slumpen lyckas en gång på trehundra år är det bra.”
Efter detta gör Montaigne en genomgång av vänskapens natur och berättar bland annat varför kvinnor är oförmögna till äkta vänskap, och varför de samkönade förhållandena i antikens Grekland inte kan räknas till den äkta vänskapen, på grund av den inneboende ojämlikheten (äldre män tillsammans med unga gossar, eller efeber).
Jag kan inte annat än att konstatera att tiden – beträffande åtminstone kvinnor – inte gett honom rätt!
Montaignes essäer är oerhört stimulerande av flera skäl; inget ämne är för litet eller för stort för hans uppmärksamhet, han skriver om barnuppfostran, om kannibaler och om ceremoniel vid möte mellan kungar, bara för att ta några exempel från den första boken.
Det som är mest fascinerande med hans essäer är att de talar direkt till oss från slutet av 1500-talet. Han skriver på en ledig prosa, och som den renässansmänniska han är så använder han sig flitigt av klassiska referenser och latinska citat. Att dessa kanske inte är kända för oss idag har faktiskt ingen som helst betydelse; Montaignes tankar kring dem har det.
Montaigne publicerar sina första essäer 1580, och publicerar ytterligare en omarbetad version är 1588. Man kan med all rätt hävda att hans essäer var ”a work in progress” och ständigt föremål för tillägg, ändringar och omarbetningar.
I moderna översättningar markeras detta i texten, A – för den ursprungliga texten, B –för tilläggen från 1588 och C – de ändringar och tillägg som Montaigne gjorde under perioden 1588-92 i sitt eget exemplar.
Just att essäerna hela tiden ”utvecklas” gör dem så levande idag för en nutida läsare. Och vi följer också Montaignes egen utveckling – från den första delens stoiker till sista delens mer humoristiska och toleranta mannen och människan.
Men fortfarande är texten från 1500-talet, och mycket är – för oss – okänt eller obekant, eller färgas av tidens religionsmotsättningar vilket kan vara svårt för oss i det tjugoförsta århundradet att ta till oss och förstå.
Det dröjer inte många år förrän inkvisitionen fick upp ögonen för Montaigne och hans essäer, redan 1580 granskas den första versionen av den romerska inkvisitionen. De anmärkningar som bland annat riktades mot honom hade med kritik av tortyr, barnuppfostran och en tilltro till ödet (fortune) som makt; en makt som inkvisitionen ansåg enbart tillhörde Den gudomliga försynen.
Montaigne ändrar dock inte i sin text, vilket leder till att den spanska inkvisitionen uppför verket i sitt index över förbjudna böcker.
Och inte förrän indexet avskaffades 1966 blev Montaignes texter tillåten läsning för rättrogna katoliker.
Det finns naturligtvis mängder med saker att kommentera och reflektera över i Montaignes essäer – totalt omfattar verkets tre delar drygt femtonhundra sidor.
I dem tror jag alla har något att hitta; att fundera och reflektera över.
Jag låter Montaigne själv avsluta denna essä med egna ord:
”Jag bryr mig inte om att tala om för folk vad de skall göra här i världen – det finns det tillräckligt många som gör. Jag säger bara vad jag själv gör. Så här gör alltid jag – gör själv vad du finner bäst! (Bok 1:28, sid 243. Det kursiverade citatet är från Terentius Självplågaren.)
Michel de Montaignes Essayer, band I-III finns i utsökt svensk översättning av Jan Stolpe. Den finns både inbunden och i pocket.
Kommentar: Denna essä skrev jag som ett försök i "grenen" och var ursprungligen tänkt som en text till den skrivargrupp jag deltar i hösten 2008
