Recension: Maria Ernestam: Kleopatras kam

Kleopatras kam är en deckare. Typ.
Eller kanske mera en mycket typisk samtidsföreteelse; en roman som innehåller litet av varje. Existentiella kriser, traumatiska personliga historier och sådant som jag uppfattar är gångbart i 2000-talets Sverige.

Boken handlar om tre vänner; Mari, som just blivit av med sitt jobb, Anna som äger och driver ett café, och Fredrik som man inte riktigt får klart för sig vad han har för bakgrund. Tillsammans skapar de företaget "Kleopatras kan" vars syfte är att hjälpa människor med allt från bokföring till heminredning.

Tämligen snart får de emellertid helt andra uppdrag; att ta människor av daga. Först en odräglig man, som plågat sin hustru och sina barn i långliga tider, sedan en gammal kvinna som ligger i koma, och vars man lovat att ända hennes dagar utifall att hon skulle bli en "grönsak". Och sedan den alkoholiserade mannen som varaktigt handikappat en mans dotter.
Naturligtvis erhåller de en massa pengar för dessa tjänster.

Och alla utom Fredrik fullföljer uppdragen. Fredrik väjer i sista stund och kör ihjäl sig själv på kuppen.
Anna & Mari avbryter sitt samarbete kring "Kleopatras kam" och söker sig tillbaka till sina respektive tidigare liv.

Ja, vad ska jag säga? Denna roman innehåller nog litet för alla, trauman, tvetydig sexuell identitet, självrannsakan och uppgörelser.
Just därför kan jag inte riktigt smälta historien som helhet - den är helt enkelt för mycket. För mycket av ALLT.

Men den är lättläst (stora bokstäver) och inte så stötande att jag behövde lägga den ifrån mig. Men fortfarande är det så att två av bokens huvudpersoner faktiskt mördar. Utan några som helst andra konsekvenser än att de förrikar sig därmed.

Så; till sist - VAD vill Maria Ernestam ha sagt med denna roman? Om något? Eller den kanske bara är ämnad som ren förströelse?
Men även om så vore så har denna läsare stora problem med den implicita moralen.