Blev det inte mer än så här?
Ja, det kan vi feminister från sjuttiotalet fråga oss vid läsningen av "Bitterfittan" som är Maria Svelands bok om omöjligheten (?) att leva jämställt i 2000-talets Sverige.
Den könsmässiga ojämlikheten slår hårt - både privat och i arbetslivet. Är det överhuvudtaget möjligt att leva jämlikt efter det att barnen kommit?
Sveland kan inte svara odelat JA på den frågan.
Hennes huvudperson Sara är dock beredd att försöka, även om hon är väl medveten om de problem detta innebär. Patriarkatets inflytande är fortfarande stort, men kvinnor måste göra motstånd!
Bitterfittan är väl inte så mycket en roman, som en rapport över dagsläget för kvinnor, och mödrar i trettioårsåldern. De motstånd som de möter och den ojämlikhet som fortfarande råder i heterosexuella förhållanden. Inte så länge paret saknar barn - men i samma ögonblick de får barn slår könsrollerna till med all kraft.
Är äktenskapet mellan kvinna och man överhuvudtaget möjligt under lång tid? Och är det värt att kämpa för?
Inte heller denna fråga kan Sveland svara helhjärtat JA på. Men hennes huvudperson är beredd att försöka, samtidigt som hon förbehåller sig rätten att vara en "bitterfitta". Att ständigt ifrågasätta, vara *"besvärlig" och krävande.
Fastän hon är kvinna!
måndag 31 mars 2008
John Irving: Tills jag finner dig
Jag kan inte riktigt frigöra mig från intrycket att John Irving alltid skriver samma roman. Eller variationer på samma tema. Om och om igen.
Ung mans väg till mognad och vuxenhet, oftast via äldre och mogna kvinnor.
Det kanske inte är stor litteratur, men jag läser honom alltid med viss glädje, inte minst därför att han är väl orienterad i Europa och denna roman tar oss till Köpenhamn, Stockholm, Helsingfors och Amsterdam. Inte minst den nederländska huvudstaden är Irving väl bekant med. Vilket roar mig mycket, då jag också är det.
Boken är en enda lång resa på jakt efter huvudpersonens - Jack - far, som lämnade sonen och hans mor på ett tidigt stadium. Modern - Alice - är tatuerare, och försörjer sig som detta över hela Europa, då hon och sonen försöker hitta den evigt undflyende fadern.
Allt är emellertid inte som det synes vara, och till sist träffar Jack både sin far, och en halvsyster han inte visst han hade.
"Tills jag finner dig" är ingen stor bok, men trevlig att läsa. Och porträttet av Jacks mor Alice är mycket bra. Hon är både hemlighetsfull och inte alltid sympatisk. Egensinnig allt som oftast och inte särskilt angelägen om att hjälpa Jack i dennes spårande av fadern. Alice är ganska långt ifrån "den goda modern", men - som det visar sig - djupt älskad i gruppen av tatuerare över hela världen.
Ung mans väg till mognad och vuxenhet, oftast via äldre och mogna kvinnor.
Det kanske inte är stor litteratur, men jag läser honom alltid med viss glädje, inte minst därför att han är väl orienterad i Europa och denna roman tar oss till Köpenhamn, Stockholm, Helsingfors och Amsterdam. Inte minst den nederländska huvudstaden är Irving väl bekant med. Vilket roar mig mycket, då jag också är det.
Boken är en enda lång resa på jakt efter huvudpersonens - Jack - far, som lämnade sonen och hans mor på ett tidigt stadium. Modern - Alice - är tatuerare, och försörjer sig som detta över hela Europa, då hon och sonen försöker hitta den evigt undflyende fadern.
Allt är emellertid inte som det synes vara, och till sist träffar Jack både sin far, och en halvsyster han inte visst han hade.
"Tills jag finner dig" är ingen stor bok, men trevlig att läsa. Och porträttet av Jacks mor Alice är mycket bra. Hon är både hemlighetsfull och inte alltid sympatisk. Egensinnig allt som oftast och inte särskilt angelägen om att hjälpa Jack i dennes spårande av fadern. Alice är ganska långt ifrån "den goda modern", men - som det visar sig - djupt älskad i gruppen av tatuerare över hela världen.
torsdag 13 mars 2008
Bach på DVD
Av en tillfällighet hittade jag Camilla Lundbergs sida på www. sr.se och där har lagts ut Bachs Goldbergvariationer för stråktrio!
Fantastisk musik, och kongenialt filmat, trion spelar omväxlande i svart eller vitt. Dvs. de har antingen svarta eller vita kläder, och scenografin runt omkring har även den samma färger.
Plötsligt slog det mig hur mycket det bidrar till musikupplevelsen att faktiskt se musikerna traktera sina instrument. Trion ZilliacusPerssonRaitinen gör detta med lust och skicklighet - en fest för både öga och öra.
Efter att ha sett och hört denna DVD hittade jag ytterligare en Bach-DVD i hyllorna; J.E Gardiners Bachkantater - nr 179, 199 och 113 inspelad i St Davis´ katedral i Dyfed (och en i raden av Gardineres Pilgrimage Tour 2001).
Solister är bl. a Magdalena Kozená och Mark Padmore.
Med DVD:n medföljer ett utmärkt häfte, med alla texterna (på tyska och engelska), samt presentation av musiken och artisterna.
Det är en stor upplevelse att både se och höra Magdalena Kozená (en av mina absoluta favoriter) sjunga kantat nr 199 - en kantat enbart för sopran och orkester!
St Davis´ katedral är en passande inramning till Bachs innerliga och djupt religiösa musik.
(Det är möjligt att ställa in DVD:n så att man kan se den sjungna texten.)
Dessa båda DVD:er gav mig verkligen blodad tand - jag vill ha mer!
Sedan tidigare har jag en hel del operor på detta medie, men rena konserter som dessa är lika spännande de att se!
Fantastisk musik, och kongenialt filmat, trion spelar omväxlande i svart eller vitt. Dvs. de har antingen svarta eller vita kläder, och scenografin runt omkring har även den samma färger.
Plötsligt slog det mig hur mycket det bidrar till musikupplevelsen att faktiskt se musikerna traktera sina instrument. Trion ZilliacusPerssonRaitinen gör detta med lust och skicklighet - en fest för både öga och öra.
Efter att ha sett och hört denna DVD hittade jag ytterligare en Bach-DVD i hyllorna; J.E Gardiners Bachkantater - nr 179, 199 och 113 inspelad i St Davis´ katedral i Dyfed (och en i raden av Gardineres Pilgrimage Tour 2001).
Solister är bl. a Magdalena Kozená och Mark Padmore.
Med DVD:n medföljer ett utmärkt häfte, med alla texterna (på tyska och engelska), samt presentation av musiken och artisterna.
Det är en stor upplevelse att både se och höra Magdalena Kozená (en av mina absoluta favoriter) sjunga kantat nr 199 - en kantat enbart för sopran och orkester!
St Davis´ katedral är en passande inramning till Bachs innerliga och djupt religiösa musik.
(Det är möjligt att ställa in DVD:n så att man kan se den sjungna texten.)
Dessa båda DVD:er gav mig verkligen blodad tand - jag vill ha mer!
Sedan tidigare har jag en hel del operor på detta medie, men rena konserter som dessa är lika spännande de att se!
Bröderna Coen: No Country for Old Med
såg jag tillsammans med vänner i fredags.
Generellt sett utmärkta skådespelarprestationer, men berättelsen?
Filmen tar sin början i en knarkaffär som gått snett ute i öknen. Mängder med döda män, knark och så en portfölj med mycket, mycket pengar.
Dessa hittas av en jägare som råkar vara i närheten. Och sedan påbörjas hans flykt med nämnda pengar, en flykt undan en genuin "mördarmaskin" till man (en roll för vilken denne Oscarbelönades).
Ridån går upp för ett blodbad utan like. Filmens hit-man dödar mer eller mindre alla som kommer i hans väg, även om undanröjandet av en del personer inte längre har någon betydelse för att återfå pengarna. Dödandet blir självgenererande.
En cynisk och desillusionerad polis är hela historien på spåren, men hinner pensioneras innan han kommer till skott.
Självfallet är det bara filmens hit-man som kommer undan, om än något skadad (typiskt nog i en bilolycka).
Så varför har denna film rosats så översvallande? Har vi inte sett ett tillräckligt antal rullar med psykopatiska mördare i huvudrollen? Vi är heller inte obekanta med den amerikanska landsbygden och dess människor. Eller med luttrade poliser.
Jag anser inte att filmer måste ha någon typ av sensmoral, men berättelsen måste väl ändå ha något mer än våldsamheter och dödande?
Filmen lämnade mig obehagligt berörd - det är nog den sammanfattande kommentaren.
Generellt sett utmärkta skådespelarprestationer, men berättelsen?
Filmen tar sin början i en knarkaffär som gått snett ute i öknen. Mängder med döda män, knark och så en portfölj med mycket, mycket pengar.
Dessa hittas av en jägare som råkar vara i närheten. Och sedan påbörjas hans flykt med nämnda pengar, en flykt undan en genuin "mördarmaskin" till man (en roll för vilken denne Oscarbelönades).
Ridån går upp för ett blodbad utan like. Filmens hit-man dödar mer eller mindre alla som kommer i hans väg, även om undanröjandet av en del personer inte längre har någon betydelse för att återfå pengarna. Dödandet blir självgenererande.
En cynisk och desillusionerad polis är hela historien på spåren, men hinner pensioneras innan han kommer till skott.
Självfallet är det bara filmens hit-man som kommer undan, om än något skadad (typiskt nog i en bilolycka).
Så varför har denna film rosats så översvallande? Har vi inte sett ett tillräckligt antal rullar med psykopatiska mördare i huvudrollen? Vi är heller inte obekanta med den amerikanska landsbygden och dess människor. Eller med luttrade poliser.
Jag anser inte att filmer måste ha någon typ av sensmoral, men berättelsen måste väl ändå ha något mer än våldsamheter och dödande?
Filmen lämnade mig obehagligt berörd - det är nog den sammanfattande kommentaren.
söndag 9 mars 2008
Sjostakovitj´s åttonde stråkkvartett
I söndagens Veckans konsert repriserades Henrik Holmbergs program om Sjostakovitj och hans åttonde stråkkvartett. Programmet avslutades med att Indrakvartetten framförde stycket ifråga.
För Holmberg ÄR Sjostakovitj nittonhundratalet och speciellt då den åttonde stråkkvartetten - dedicerad till fascismens och krigets offer (1960).
Men också en stråkkvartett som ingen behövde - enligt kompositören själv.
Henrik Holmberg har nog rätt - kvartetten är mycket representativ för det 1900-tal vi lämnat bakom oss, för det kalla kriget, och för det Sovjetunionen som vittrade bort under samma sekel.
Men framförallt är kvartetten ett enastående stycke musik, kraftfullt, gripande och stort. En njutning att lyssna till.
För Holmberg ÄR Sjostakovitj nittonhundratalet och speciellt då den åttonde stråkkvartetten - dedicerad till fascismens och krigets offer (1960).
Men också en stråkkvartett som ingen behövde - enligt kompositören själv.
Henrik Holmberg har nog rätt - kvartetten är mycket representativ för det 1900-tal vi lämnat bakom oss, för det kalla kriget, och för det Sovjetunionen som vittrade bort under samma sekel.
Men framförallt är kvartetten ett enastående stycke musik, kraftfullt, gripande och stort. En njutning att lyssna till.
Per Petterson: Ut och stjäla hästar
"Ut och stjäla hästar" är en norsk roman som huvudsakligen utspelar sig under och strax efter andra världskriget i vårt grannland Norge.
Ramberättelsen är att huvudpersonen Trond, är en man i slutet av sextioåren, som flyttat ut till ett ensligt liggande hus på den norska landsbygden och han minns tiden då han och hans far tillbringade tillsammans under liknande förhållanden 1948 då han var femton år.
Mycket av det som hände då förstod han inte mycket av - men som gammal förstår han desto mer.
Bland annat det att fadern varit motståndsman under kriget, och hjälpt flyktingar över gränsen till Sverige och att han även hade ett förhållande med grannfrun.
Men 1948 händer också många saker som Trond aldrig glömt; tvillingarna Odd & Lars, där den sistnämnde skjuter ihjäl sin bror. Av misstag naturligtvis och som en direkt följd av att deras äldre bror glömt att säkra jaktgeväret.
Boken har blivit en storsäljare i Norge och jag tror att en av orsakerna till det är dess koppling till händelserna under kriget som fortfarande utgör ett levande minne för så många i landet. Detsamma kan ju sägas gälla för andra länder, som - även de - genomled många av krigsåren som ockuperade.
Trots detta grep mig inte boken fullständigt, porträttet av Trond - framförallt som gammal - känns övertygande även om han i mångt och mycket är ett mysterium. Och jag finner det litet svårt att förstå hur sommaren 1948 kunde komma att få så stora konsekvenser som han själv påstår att det fick.
Ramberättelsen är att huvudpersonen Trond, är en man i slutet av sextioåren, som flyttat ut till ett ensligt liggande hus på den norska landsbygden och han minns tiden då han och hans far tillbringade tillsammans under liknande förhållanden 1948 då han var femton år.
Mycket av det som hände då förstod han inte mycket av - men som gammal förstår han desto mer.
Bland annat det att fadern varit motståndsman under kriget, och hjälpt flyktingar över gränsen till Sverige och att han även hade ett förhållande med grannfrun.
Men 1948 händer också många saker som Trond aldrig glömt; tvillingarna Odd & Lars, där den sistnämnde skjuter ihjäl sin bror. Av misstag naturligtvis och som en direkt följd av att deras äldre bror glömt att säkra jaktgeväret.
Boken har blivit en storsäljare i Norge och jag tror att en av orsakerna till det är dess koppling till händelserna under kriget som fortfarande utgör ett levande minne för så många i landet. Detsamma kan ju sägas gälla för andra länder, som - även de - genomled många av krigsåren som ockuperade.
Trots detta grep mig inte boken fullständigt, porträttet av Trond - framförallt som gammal - känns övertygande även om han i mångt och mycket är ett mysterium. Och jag finner det litet svårt att förstå hur sommaren 1948 kunde komma att få så stora konsekvenser som han själv påstår att det fick.
Rajiv Chandrasekaran: Imperial Life in the Emerald City
Chandrasekarans bok "Imperial Life in the Emerald City" handlar om USA:s närvaro och försök till administration i det ockuperade Irak, närmare bestämt i Baghdad.
Det är - i mycket - skrämmande läsning; vi är väl ganska många som har haft uppfattningen att det så kallade provisoriska koalitionsrådet inte fungerat så bra och att uppbygget av ett fungerande samhälle efter kriget inte heller har gått så bra.
Chandrasekaran bekräftar allt detta - och det med råge. I stort sett allt som skulle ha kunnat gå fel har gjort så, och mer därtill.
I den mån man haft tillgång till kompetent personal (och de har man i flera fall), lyckas man ersätta dessa med rena partigängare utan någon som helst erfarenhet. Man bygger upp system och försök därtill, utan att på något sätt ta hänsyn till den specifika situationen eller till det irakiska samhällets historia och traditioner.
Stora kontrakt - i mångmiljonklassen - ges ut till amerikanska företag och dessas prestationer är sedan under all kritik.
Efter att ha läst ett hundratal sidor blir boken nästan litet "tråkig"; det mesta blir förutsägbart. Även om ett uppdrag börjar bra (med ordentliga resurser, kvalificerad personal etc.) så vet läsaren att snart kommer allt detta att ändras till det avsevärt mycket sämre.
Det finns all anledning till att förtvivla över situationen i Irak. Den smula hopp om framtidens Irak som denna läsare tidigare hade har helt försvunnit.
Det är - i mycket - skrämmande läsning; vi är väl ganska många som har haft uppfattningen att det så kallade provisoriska koalitionsrådet inte fungerat så bra och att uppbygget av ett fungerande samhälle efter kriget inte heller har gått så bra.
Chandrasekaran bekräftar allt detta - och det med råge. I stort sett allt som skulle ha kunnat gå fel har gjort så, och mer därtill.
I den mån man haft tillgång till kompetent personal (och de har man i flera fall), lyckas man ersätta dessa med rena partigängare utan någon som helst erfarenhet. Man bygger upp system och försök därtill, utan att på något sätt ta hänsyn till den specifika situationen eller till det irakiska samhällets historia och traditioner.
Stora kontrakt - i mångmiljonklassen - ges ut till amerikanska företag och dessas prestationer är sedan under all kritik.
Efter att ha läst ett hundratal sidor blir boken nästan litet "tråkig"; det mesta blir förutsägbart. Även om ett uppdrag börjar bra (med ordentliga resurser, kvalificerad personal etc.) så vet läsaren att snart kommer allt detta att ändras till det avsevärt mycket sämre.
Det finns all anledning till att förtvivla över situationen i Irak. Den smula hopp om framtidens Irak som denna läsare tidigare hade har helt försvunnit.
Bokrecension: David Guterson - Skogsmadonnan
Guterson, som tidigare skrivit "Snow falls on Cedar" har kommit ut med ännu en bok, "Skogsmadonnan".
Denna utspelar sig i det lantliga och skogsrika USA och handlar om en ung flicka som plötsligt får en religiös uppenbarelse - hon ser jungfru Maria.
I ett så religiöst land som USA får detta oerhörda konsekvenser, inom några dagar får den sk. skogsmadonnan ett stort följe med människor från olika delar av landet och med olika historier och bakgrunder men som alla har gemensamt att de sätter sitt hopp till denna unga flicka och hennes förmåga till helande.
Flickan själv är i boken märkligt anonym, det är hennes upplevelse som är den egentliga "huvudpersonen" i boken. Och vad denna drar igång.
Boken känns inte riktigt helgjuten, därtill är den för rapsodisk och kort. Men den innehåller några mycket väl utförda personskildringar som är övertygande och som förmedlar genuina människor i all deras komplexitet.
Denna utspelar sig i det lantliga och skogsrika USA och handlar om en ung flicka som plötsligt får en religiös uppenbarelse - hon ser jungfru Maria.
I ett så religiöst land som USA får detta oerhörda konsekvenser, inom några dagar får den sk. skogsmadonnan ett stort följe med människor från olika delar av landet och med olika historier och bakgrunder men som alla har gemensamt att de sätter sitt hopp till denna unga flicka och hennes förmåga till helande.
Flickan själv är i boken märkligt anonym, det är hennes upplevelse som är den egentliga "huvudpersonen" i boken. Och vad denna drar igång.
Boken känns inte riktigt helgjuten, därtill är den för rapsodisk och kort. Men den innehåller några mycket väl utförda personskildringar som är övertygande och som förmedlar genuina människor i all deras komplexitet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
