Recension: Ray Kluun: En sorts kärlek

Ray Kluuns bok är en - vad jag kan förstå - självbiografisk roman om en 35-årig man vars jämnåriga hustru drabbas av inflammatorisk bröstcancer med extremt dålig prognos.
Bokens manliga huvudperson - Sten - har under hela sitt äktenskap haft otaliga sexkontakter vid sidan om; han menar själv att detta beror på att han till sin natur är monofob.

Hans "vänstrande" fortsätter även efter det att hans fru - Carmen - drabbas av sin cancer.
Då Carmens sjukdom förvärras ställer hon Sten inför ett ultimatum; skilsmässa eller ett omedelbart slut på hans otrohetsaffärer.
Sten vill inte skiljas, och låter sitt pågående vänstrande övergå i ett platoniskt förhållande.

Och sjukdomen förvärras än mer, tills dess att Carmen själv bestämmer att hennes liv skall ta slut.

Ja, vad ska man säga om detta? I början av boken blev jag bara förbannad över denna känslomässigt omogne man som hela tiden måste bli sexuellt bekräftad trots att hans fru blivit svårt sjuk.
Ett evigt knullande till höger och till vänster. Och en fokusering kring förlusten av hustruns bröst; hon kommer aldrig att bli som förr etc, etc.
Bara så tröttsamt.

Men ändå ändrar boken karaktär i och med att Sten förstår att Carmen är döende. Skildringen av hennes döende är gripande; det är som om inte ens Stens ytlighet och omogenhet kan sätta sig över själva döden. Vilket inte - i och för sig - är konstigt; döden är av vikt. I jämförelse med den faller det mesta annat i livet ganska platt.
Och han gör det mesta rätt och utifrån sitt hjärta och sina känslor.
Det gör även att boken inte går att beskrivas som direkt dålig.

Berättelsen utspelar sig huvudsakligen i Amsterdam i Nederländerna, vilket för denna läsare var ett plus - de geografiska markörerna är många (liksom fotbollsmarkörerna), vilket alltid är roligt för någon som är väl bevandrad i Amsterdam.
I Nederländerna är också eutanasi legalt; och i berättelsen om Carmen kan jag inte annat än att se bara fördelar med detta.
Alla besparas mycket lidande; både den sjuka och hennes anhöriga. Livet kan avslutas med värdighet och på den sjukas villkor.

Så om något så kan denna bok läsas som en mycket tydlig partsinlaga för just eutanasi.

Filmrecension: Se upp för dårarna

Helena Bergströms debuterar som filmregissör med filmen "Se upp för dårarna", en film om tjejkompisarna Elin och Jasmin, deras vänskap, relationer och försök att komma in på Polishögskolan.

Mycket behandlas snabbt och ytligt (det svenska samhällets oförmåga att tillvarata invandrares yrkeskompentens, invandrares språksvårigheter och assimileringsproblem m.m, m.m), och filmen bör nog kategoriseras som en "feel-good-rulle".

Trots det välkomnar jag alla försök att försöka förmedla en bild av nutidens Sverige. Men litet mer svärta behövs säkert.

Filmrecension: Nina Frisk

Efter succén med "Masdjävlar" återkommer Maria Blom med "Nina Frisk".
Där "Masdjävlar" bidrog med något i svensk nutid, bidrar denna film inte med något. Annat än med en fräsch huvudperson och snygga bilder från det samtida Stockholm.
Varför "Nina Frisk"?

Recension: Marisha Pessl: Special Topics in Calamity Physics

Ja, det är lika bra att skriva det med en gång: det absolut bästa med den här boken är titeln. Men vad övrigt? Physics kretsar kring Blue van Meer, än lillgammal och (över-)beläst 16-åring som lever tillsammans med sin pappa. Modern är död och pappan är akademiker med en evig längtan efter nya befattningar och nya kvinnor. Alltså flyttar Blue och hennes pappa oräkneliga gånger. Och ingenstans fastnar rötterna, förrän de kommer till den lilla ort där Hanna Schneider och gängen "Bluebloods" befinner sig. Hannah är lärare och "Bluebloods" hennes adapter. Eller?

Under en utflykt i den mer oländiga naturen hittas Hannah hängd av Blue, som genast misstänker mord, trots att det officiella utslaget blir självmord.

I samband med Hannahs mord/självmord försvinner Blues far - vart? Blue (och läsaren) anar ett samband mellan Hannah, Blues far å ena sidan och en obskyr politisk rörelse vid namn "Nightwatchers" å den andra.

Aldrig får Blue (eller läsaren) riktigt visshet.

Men Blue hittar en möjligt väg mot mognad och vuxenhet.

Boken är lång (för lång) och vimlar av litterära och vetenskapliga referenser, som - i mångt och mycket - åtminstone för denna läsare, är oklara. Vad är syftet med dessa? Annat än att - oupphörligen - visa att Blue är en väldigt beläst och mogen flicka för sin ålder. Men bidrar det i stort?
På den frågan måste jag svara nej. Jag förstår inte riktigt vitsen med dessa referenser.

Summa sumarum: denna bok efterlämnade mest av allt ett stort frågetecken. Vad vill Pessl säga? Om något.

Men titeln är näst-in-till oslagbar.

"Utan tango och musik vore livet meningslöst"

sa Maxim Vengerov i SvT2 Veckans konsert söndagen den tredje februari.
Det är inte utan att jag kan hålla med honom.
Programmet visade upp en passionerad musiker med en enorm nyfikenhet och utan synbarliga begränsningar.
Vengerovs starkt känslomässiga engagemang hörs så tydligt i hans spel; t.o.m en sådan (för mig) banal kompositör som Kreisler låter bra. Och Rachmaninovs "Vocalise" i arragangemang för violin fick mina ögon att tåras.

Det är något särskilt med dessa ryssar - Vengerov stammar från Novosibirsk. Och detta särskilda är den intensiva känslan - så närvarande, och i och med det - så påtaglig för åhöraren.

Att SvT sänder ett sådant program visar att Public Service verkligen kan vara bra. Och helt nödvändigt.